Om Vegeån

Vegeåns avrinningsområde i nordvästra Skåne omfattar 488 km² och sträcker sig från Söderåsen till Skälderviken. Vegeåns större biflöden utgörs av Hallabäcken, Billesholmsbäcken, Bjuvsbäcken, Humlebäcken, Örjabäcken samt Hasslarpsån med ett flertal förgreningar.

Vegeåns avrinningsområde ligger huvudsakligen inom Svalövs, Bjuvs, Helsingborgs, Åstorps och Ängelholms kommuner, med en liten del i Klippans kommun. Avrinningsområdet domineras av åkermark, som utgör cirka 65% av arean. Skogsmark utgör cirka 23% av avrinningsområdet och urban mark cirka 12%. År 2005 hade avrinningsområdet en befolkning på cirka 43 000 personer, varav cirka 36 000 bodde i tätorter och cirka 7 000 utanför tätort.

Vegeån fick troligen sitt nuvarande namn då området omkring åns nedre delar uppodlades och bebyggdes. Under medeltiden kallades detta område för Vegegården. Namnet härstammar troligen från ordet vege, som på gammal skånska benämnde de krökar och bukter som ån gör i sina nedre delar. Före 1500-talet fanns en gård där nuvarande Vegeholms slott ligger med namnet Vegegården.

En omfattande kvarnverksamhet med anor sedan 1100-talet har bedrivits längs huvudfåran. Detta skapade förutsättningar för avsaluprodukter från jordbruket. Etablering av livsmedelsindustrier är naturliga i ett jordbruksintensivt och högproduktivt område. Kombinationen av jordbruksanläggningar, tätorter och industrier innebar att föroreningsbelastningen på Vegeån ökade i takt med utvecklingen i området. I en undersökning av Klas Sondén framgår att ihållande klagomål på vattenbeskaffenheten förekom redan 1901. I en annan undersökning av Vegeåns vattenkvalitet under åren 1947-1950 skrev Magnus Wennström om förhållandena i Vegeån nedströms Findus: ”Vattenkvaliteten är den sämsta som konstaterats i huvudån. Ett normalt växt- och djurbestånd kan icke längre förefinnas där”.

Att Vegeån haft rykte om sig att vara en förorenad å framgår även i Yngve Rollofs år 1977 utgivna Sveriges inre vattenvägar, där man kan läsa: ”Vegeån tävlar med Mölndalsån vid Göteborg och Bällstaån vid Sundbyberg om att vara en av Sveriges smutsigaste åar.” Detta dåliga rykte har inte varit utan sanning och motiverades av förhållandena fram till i början av 1970-talet.

Mätningar av vattenkvaliteten i Vegeån visar en trend att vattenkvaliteten i Vegeån förbättras, som en följd av miljösatsningar inom kommuner och inom jordbrukssektorn. Dock har Vegeån inom ramen för EU:s ramdirektiv för vatten klassats som dålig ekologisk status, med undantag av dess övre delar som har klassats som måttlig ekologisk status. Mycket återstår i arbetet med att förbättra åns vattenkvalitet för att uppnå god ekologisk status.

Glädjande är att det i samband med de senaste genomförda elfiskeundersökningarna kunde konstateras kraftigt ökad förekomst av öring och lax och att laxen nu förefaller vara fast etablerad i Vegeån.